Läskiga saker

Jag är inte mycket för monster. Hittills har jag lyckats få barnen att klä ut sig till snälla saker när det är dags för halloween. I morse levererades ett spöke och en pumpa till dagis och skola. Jämför med fotot taget för två år sedan. Pumpadräkten är densamma, men spökdräkten är i större storlek. Den gången hade Johan själv kommit på idén att vara pumpa.

-Vill han det så ska jag anstränga mig, tänkte jag och stickade en mössa samt färgade kläder.

Vi pysslade lite hemma också. Ett spöke och två paprikor.
Hela halloweengrejen är verkligen ganska långt från min smak. Det lönlösa i att framföra en sådan åsikt till skolan och dagis insåg jag utan att ens försöka. Men jag har funnit en väg att hantera det ofrånkomliga haloweenfirandet: Vi begränsar oss till gulliga småläskigheter och till dagarna måndag-fredag. Sedan börjar allhelgonahelgen och då göre sig inga spöken besvär.

Livets svåra frågor

Inte ens i Halloweentider är jag särskilt lagd åt det övernaturliga hållet. Men oförklarligt är det faktum att det efter varje tvätt saknas minst en strumpa. Eller att jag under de senaste tolv timmarna två gånger har plockat fram rena strumpor, lagt fram dem och de en stund senare är spårlöst försvunna!

Vart tar alla strumpor vägen? Någonstans måste det ju finnas ett gigantiskt lager av försvunna strumpor! Kan det vara så att det omtalade sopberget helt enkelt består av strumpor? Eller finns det en hemlig organisation som gömmer strumpor som flytt från svettiga fötter?

Hur det kan gå för den som alltid vill vara bäst

Igår när jag satt jobbet och glodde på datorn ploppade rutan "ny e-post- vill du läsa?" upp framför min näsa. Det vill man ju, så jag klickade på "ja". Hann bara se orden första rätta lösningen vinner innan tävlingsinstinkten tagit över och jag två minuter senare hade surfat fram det rätta svaret och skickat åter till informatören på Uppsala kyrkliga samfällighet. Så nu är jag ägare av två biljetter till gitarrfestivalen.

Jag tycker att gitarrmusik är det tråkigaste som finns näst efter storband...

Dock finns det andra i familjen med smak för det finstämda. Stina blev överlycklig över att få gå på konsert med Ralph Towner.

Mina galna syskonbarn

Bakgrund: Kvällen den 28 september, just uppkliven ur Iksus varma bubbelpool, får jag ett telefonsamtal av Daniel. Ungefärlig återgivning av det väsentliga:- Ey wazzup! Gissa vad jag gör, jag står på en brygga och ska bada i Runn, fan vad kul eller hur, och jag tänkte att vi ska ha en tävling om vem som badar ute längst!!

- Haha okej nice, jag är på!

Enkla regler: Bad två gånger/vecka, onsdag och söndag. Den som bangar först förlorar.Dilemmat med att Daniel bor 3 breddgrader söderut ses som ett handicap då Kristina har en något mer gedigen erfarenhet av kall-bad.

Här kan du följa kampen mellan två tokiga syskon från Älvsbyn, vilkas devis är: "Livet är en tävling"
http://kristina.nordebo.net/Projekt/badtavling09.html
Behöver jag tillägga att det handlar om utomhusbad?

Stollar! Jag ska tänka på er när jag (om vattnet är tillräckligt varmt) badar i Turkiet om drygt två veckor.

Bondtur?

I morse hade jag ett gig på Stiftets hus. Riktigt roligt blev det när människor från Polen, Zimbabwe och Sverige sjöng, trummade och dansade tillsammans med ungdomskören.

Jag fick hjärnsläpp och la i parkeringspengar för en timme för lite. Insåg detta i hissen på vägen därifrån. När jag kom fram till bilen hade en p-lisa tagit sig an den gata där jag parkerat. Hon hade hunnit till bil nummer två och min bil stod som nummer fyra i raden.

Jag valde att se det som en löneförmån i den allrahögstes tjänst.

Mot solen!

Hört från fyrbarnsfar som likt oss fjällvandrat och tältat med barnen i somras: "Har inte marken blivit hårdare?" Vi enades om att det förmodligen beror på klimathotet.

Så nu har det unika inträffat, att den utpräglade fjäll- och vinterfamiljen Raab har bokat en resa till Alanya, Turkiet på höstlovet. Vi har kommit fram till att det är en hälsosatsning för hela familjen.

Tärnaby på påsklovet...

Hjälp på väg

På tisdag börjar min assistent Lilian. Då har det gått tre veckor och en dag sedan jag lade fram behovet. Imponerande, tycker jag. Förutom att det blir till stor hjälp och avlastning för mig, så ska det bli roligt att vid sidan av mina fyra manliga musikerkolleger få en kvinnlig och nästan jämnårig arbetskamrat.

När man väl har klippt av den tunna tråd man balanserar på när man står på gränsen till utbrändhet, så är man mycket skör. Gråter och får ont i magen för minsta lilla sak. Men det känns väldigt bra att jag fick så snabb hjälp, och jag är stolt över mig själv som sa ifrån i tid.