När det magiska sker.

I går på gosskörens sopranrepetition hände det igen: Vi övade ett stycke svensk nyskriven (faktiskt inte ens färdigskriven) musik, komponerad för oss. Pojkarna blev helt fascinerade av femtakten, jobbade på som bara den och förmedlade intryck, associationer och omdömen. I pausen berättade andra-sopranerna om hur de börjat förstå musiken. Efter att i flera år blixtsnabbt lärt in svåra sopranstämmor utantill utan att egentligen begripa, fick de nu en utmaning i notläsning. De såg stolta ut, nästan malliga! Det är alltid lika fantastiskt när begynnande tonåringar, som har en ovanligt stor erfarenhet av att att sjunga avancerade körverk börjar förstå vad de gör och tar kommandot över notbilden. Jag har varit med om det många, många gånger och blir lika lycklig varje gång.

Än en gång fick jag känslan av att faktiskt kunna förmedla något bestående till unga musikaliska begåvningar. Jag kommer att klara mig på den tills nästa gång det inträffar, kanske om ett halvår eller så.

Tack, Mattias Sjöberg för den upplevelsen! Uruppförande inom kort.

Sandaler är just vad det är, sa Bull.

Vännen Ulf och jag tog med oss fyra gossar till Historiska muséet i Stockholm på sportlovets sista dag. Lite kultur kan aldrig skada. Jag har alltid tyckt om Historiska, var där ganska ofta på den tiden jag bodde och jobbade i samma kvarter. Väl presenterade utställningar och bra visningar. Vi gick på familjevisning och var med på skaparverkstad, och innan dess hade barnen utan problem ägnat närmare två timmar bland utställningarna.

Skelettet (respektfullt lagt i glaskista med fötterna mot öster, enligt gammal kristen sed) och rekonstruktionen av Birkaflickan trollband oss. Vi fick lära oss att man bara på ungefär hälften av alla vuxna skelett och aldrig på barnskelett kan avgöra kön . Däremot kan man på barnskelett men inte på vuxna avgöra exakt ålder, med hjälp av vilka pemanenta tänder som har vuxit ut. Birkaflickan dog vid sex års ålder. Att hon var en flicka vet man ganska säkert med hjälp av hennes kläder och smycken. Dessa säger också att hon tillhörde de högre samhällsklasserna och av det förstår man att hon likaväl kan ha annat ursprung än svenskt. I Birka fanns ju många köpmansfamiljer av utländskt ursprung.

Med hjälp av DNA-analys skulle man kunna få veta flickans hudfärg, ögonfärg och hårfärg. Men hör och häpna: Någon DNA-analys har inte gjorts, för det tillät inte Historiska muséets årsbudget!

Skandal är kanske att ta i, men pinsamt är det, att ett sådant jätteprojekt inte får de extrapengar som behövs. Jag googlade och fann att en sådan DNA-analys skulle kosta ca 250.000 kronor. Ingen jättesumma att investera i en nationalskatt och kunskap om svensk historia.

Hallå, regeringen, hur tänker ni? Hade det gällt matematik, datakommunikation eller vad som helst som sorterar under naturvetenskap så hade ni spottat upp pengarna omedelbart. Men nu handlade det om ett så nerprioriterat område som humaniora.

Hej Schweiz!

Mina favoritpojkar framför mina favoritalptoppar
(Dents du midi).

Landet som består av klockor, banker, choklad, ost och alptoppar. Och så de oberoende forskningsintituten i Schweiz, där tvättmedlen och blöjorna i de första TV-reklamfilmerna på 90-talet sades vara testade.

Att leva är att våga.
Så minns jag begynnelsefrasen i en av verserna på en frireligiös sång från forna dagar. På den tiden hade jag inte en aning om hur mycket jag vågade, eftersom det fysiska självförtroendet på den tiden var en ungdoms, ibland långt över gränsen till dumdristighet. Inte heller visste jag hur mycket jag inte vågade, eftersom det sociala självförtroendet på den tiden också var en ungdoms.

När jag tänker tillbaka på den underbara skidvecka vår familj just har kommit hem ifrån så ser jag MOD som en röd tråd.

I kantonen Valais i Schweiz, där Alperna finns, är franska det språk som gäller. För 25 år sedan talade jag en avsevärt mera grammatiskt korrekt franska än vad jag gör i dag. Men numera vågar jag prata på och bryr mig inte så väldigt mycket om felaktiga tempus. De samtal jag nu för, är betydligt mera givande än då jag var nykläckt student som ville göra allt rätt.

Skitsvår pist. Kräver mod.

För 25 år sedan var jag å andra sidan en ganska kass skidåkare, men oj vad jag vågade! I dag har jag en skapligt bra skidteknik och ett helt annat omdöme. Och så har jag en familj som sällan håller sig i pisten utan oftast söker sig till de riktigt avancerade friåken. Säkerhetstänkande kring extremsport handlar ju till stor del om just omdöme, att välja utmaningar i relation till sin kapacitet, ha kunskap om naturkrafterna och vettig skyddsutrustning, som till exempel hjälm och ryggskydd. Sammantaget så är skidåkningen mycket roligare  nu för tiden, för jag får se mycket mera natur, än vad man får om man bara håller sig i pisterna.

Min modige make har alltid klätt sig som han
själv vill när han åker skidor. Innan han
började med Lederhosen åkte han i frackbyxor.
Varmt och smidigt, sa han.

-Kom mamma, du klarar det!
Det var den snart tioårige sonen som ropade till mig 15 meter längre ner i "Le mur suisse", när jag samlade mod för att åka utför den 55-gradigt lutande, en kilometer långa puckelpisten med massor av lössnö. Jo, det är klart att den kommentaren förr eller senare måste komma. Det är ju bland annat jag själv som har släpat iväg gossarna på alla tänkbara friåk. Men det krävs mod att låta sina barn göra saker man själv inte vågar.
Jag ser fram emot att snart ha de bästa skidlärarna i mina söner.

Mest av allt förvånade jag mig själv då jag utan att egentligen tänka mig för, skickade ut maten på en restaurang. Det har jag aldrig tidigare vågat. Och det i Frankrike. På franska! Det gick ju också bra.

Nu ska jag bara våga resten av livet.

Trodde någon att jag inte har en åsikt?

Det var många arga inlägg och upprörda känslor på facebook i fredags kväll. Så till den milda grad att jag till slut blev nyfiken och tittade på svt play för att se John Gray, författaren till Män är från Mars, kvinnor är från Venus (ungefär 34 minuter in i programmet). Nästan 20 år efter bokens utgivning har John Gray åter landat på planeten Jorden, mera exakt hos Skavlan.

Jag blev inte upprörd. Tvärtom skrattade jag högt.

Visst: John Gray framstår som en lat mansgris, vars sämsta egenskap är att han ständigt avbryter den han talar med. Självklart tycker jag inte att män har större rätt än kvinnor att vila efter en lång arbetsdag när hemmets plikter fortfarande är ogjorda. Men nog har han rätt i att just detta är en vanlig källa till konflikt. Utan att generalisera alltför mycket så har nog män lättare att lämna måstena därhän, på gott och ont. Jag uppfattar Gray som en ganska typisk amerikan, som då och då hjälper sin fru istället för att jämlikt dela på ansvaret för hemmet.

Jag minns inte ens ifall jag läste boken när den var aktuell på 90-talet. Det talades så mycket om den att jag tror mig veta vad som står där. En sak som boken handlar om är kvinnors behov av samtal när de är ledsna och mäns behov av ensamhet i samma situation. Så när kvinnan ser att hennes man är ledsen så försöker hon hjälpa honom genom att prata. När mannen ser att hans kvinna är ledsen, så försöker han hjälpa henne genom att lämna henne i fred. Båda försöken ger naturligtvis bara resultatet att ens partner känner sviken och obekräftad. I de skilsmässor i min vänkrets som jag har någon insikt i, så är oftast just skillnaden i behov av samtal en huvudingrediens.

Varför är det så upprörande att män och kvinnor är olika? Insikten om olikheterna mellan pojkars och flickors behov och egenskaper är till exempel en förutsättning för dem som med framgång leder gosskör.

Då är jag mer förvånad över hur olika föräldrar behandlar sina söner respektive sina döttrar, något jag tydligt ser eftersom jag leder både goss- och flickkör. Men det får bli ett annat inlägg.

Det går väl ingen större nöd på mig, trots allt.

Champoussin, Les portes du soleil i Schweiz.
Hit åker vi om 1½ vecka. Det får duga.

Har just avnjutit tre härliga dagar med skidåkning, en på längden och två utför. Förutom lite jobb i fredags kväll har jag varit helt ledig. Nu väntar nio arbetsdagar på raken utan vila. Men sedan blir det en vecka på skidor igen.

Jo, min tillvaro är en smula intensiv. Den består i princip bara av arbete och friluftsliv. Men musik och skidåkning råkar vara mina två passioner och jag har den stora glädjen att ha familjen helt eller delvis med mig i båda.

Det känns helt OK.

Minns ni, 60-talister?

Kommer ni ihåg stearinbilderna?

Man tog en serietidning, företrädesvis en Kalle Anka, vilken förutom Dennis, 91:an och Starlet var den enda tidning för minderåriga som när detta utspelade sig fanns att tillgå. Sedan bad man sin ömma moder (som var den som bestämde i köket och samtliga lådor som fanns där) om ett stearinljus och en tändsticksask (Det här var före cigaretttändarnas tid. Möjligen hade man kunnat be om ett elddon, fast då hade man varit tvungen att fråga pappa och det hade liksom blivit för många steg). Efter att ha valt ut en riktigt fin bild var det bara att börja droppa, låta bilden stelna och vips hade man ett vackert men spegelvänt avtryck som inte gick att använda till någonting.

Denna konstform hade svävat utanför min minnessfär i minst 20 år när jag strax före jul fick en flash back: Stearinbilderna! Hur skulle mina barn kunna bli lyckliga människor utan att få göra stearinbilder? Om jag hade anat exakt HUR lyckliga de skulle bli hade jag troligen avstått från att introducera dem i sterinbildtillverkningens ädla konst.

Vårt hus doftar numera ständigt likt en ljusstöparverkstad. Tid att göra stearinbilder klassas som minst lika värdefull som speltid (vilket inte som på tidigt 70-tal betyder tid vid pianot, utan överenskommen tid framför dator, telefon, Nintendo eller TV). Varsin skokartong är sedan länge fylld av bilder som inte ens håller för transport till Bukowskis.

Tack och lov är min arbetsplats en storkonsument av stearinljus. Bara luciakonserterna renderade ett antal kassar med ljusstumpar och trots att en stor påse skänktes till hugad ljusstöperska så kan jag dagligen plocka med mig ljusstumpar hem.

Stearinbilder var det.

Jag har inga synpunkter

på Håkan Juholts nyligen annonserade avgång, eftersom jag inte är medlem i Socialdemokratiska partiet. Det är en intern fråga för S.

Däremot har jag en from förhoppning inför det kommande partiledarvalet. Enligt dagens UNT är Juholts högsta utbildning tvåårig social gymnasielinje. Jag tycker att det sänder mycket märkliga signaler om utbildning till våra ungdomar, när det inte krävs högre utbildning än så för att att få toppjobb.

Fast det gick ju heller inte så bra.