Familjen Raabs stafettroman, kapitel 1.

Under de två senaste skolloven har de hemmaboende medlemmarna av vår familj haft högläsning ur böcker. Alla turas om att läsa högt för de andra. Vi sitter ner och lägger ifrån oss allt annat. Båda gångerna har vi läst böcker av Jules Verne, först Till jordens medelpunkt och sedan Från jorden till månen. Familjemedlemmar i alla åldrar har funnit dem underhållande. Det blir säkert ännu en högläsningsbok under sommarlovet, men vi har precis satt igång ett skrivprojekt, inspirerade av en kollega och hans dotter. Vi ska skriva en egen roman. Eller kanske blir det bara en novell, eller möjligen en samling osammanhängande kapitel. Konceptet är ungefär detsamma som högläsningens: vi skriver ett kapitel var och ser var historien hamnar. Först ut är mamman. För att försäkra mig om att vårt opus inte hamnar i papperskorgen, lägger jag ut varje kapitel här på bloggen. Varsågod: här är boken utan titel, kapitel 1. Författarna är mellan åtta och 50 år gamla.

Kapitel 1

Den ensamme pojken

Ljuset letade sig mellan tallkronorna ner till mossan. Om inte så många veckor skulle de första kantarellerna titta fram. Av solstrålarna blev mossan ljusgrön, nästan samma slags sken som i en skånsk bokskog. Den lille pojken hade lagt sig för att vila med huvudet på en sten. Det var inte så lätt att avgöra hans ålder. Håret var oborstat och kläderna smutsiga, men pojken hade ett alldeles slätt ansikte. När han sov var ansiktsdragen helt stilla. Bredvid den sovande pojken låg hans ryggsäck, men den mat han hade haft med sig när han reste hemifrån var för länge sedan uppäten. Nu levde gossen på vad naturen bjöd. Han hade vandrat långt och var mycket trött när han lade sig för att sova. I den djupa sömnen träffade pojken sin familj: sin mamma och pappa, sin syster och sina två bröder. Det var ett kärt återseende, för han hade inte sett dem sedan häggen blommade i trädgården hemma och han gav sig av. I drömmen var allt som förut. Det hemska hade aldrig hänt och barnen lekte glatt tillsammans. På kvällarna spelade hela familjen spel och schack var favoritspelet. De kunde sitta i timmar med ett och samma parti. Oftast vann den äldsta brodern eller någon av föräldrarna, men också de yngre syskonen började bli riktigt skickliga spelare.

Så gol göken och pojken vaknade. Han försökte somna igen för han ville stanna kvar  i den underbara drömmen. När det inte gick, gnuggade han istället sömnen ur ögonen, satte sig upp och sträckte på sig.

-Jag undrar om jag kommer att få träffa min familj igen, tänkte pojken sorgset och en tår trängde fram ur ögat. Han saknade dem väldigt mycket. Så reste han sig upp och gav sig iväg för att hitta något att äta till frukost. Blåbären började bli stora och smakade moget och sött.

Plötsligt prasslade det i löven och den lille pojken spratt till. Först kunde han inte se något, men när han vred på huvudet efter ljudet fick han se en väldigt märklig figur. Något liknande hade pojken aldrig tidigare sett.

Av Margareta Raab