Familjen Raabs stafettroman, kapitel 3.

Detta har hänt:
http://foddjuul-giftraab.blogspot.se/2013/06/familjen-raabs-stafettroman-kapitel-1.html
http://foddjuul-giftraab.blogspot.se/2013/06/las-forst-httpfoddjuul-giftraab.html

Man får stå sitt kast när man har gett sig in i kollektivt författande. Var och en måste få skriva på sitt sätt. Som vuxen får man styra med stor försiktighet. Det är inte enkelt, men det känner jag väl igen från mitt arbete med kreativa ungdomar. Boken utan titel kanske inte blir belönad med något litteraturpris, men roligt har vi och varje morgon är spänningen stor när det nya avsnittet ska läsas upp. Näste man på tur är åttaåringen. Han har stora planer, säger han.

Kapitel 3

Vänner för livet

Pojken tittade frågande på den konstiga figuren som hade dykt upp. Nyss hade pojken sovit, drömt och längtat efter ett liv med sin familj. Istället hade en figur i röda trikåer dykt upp och räddat livet på honom. Och nu ville denna figur att pojken skulle följa honom.

Pojken kom att tänka på tiden med sin familj.  Alla gånger de gjorde saker som etsat sig in i minnet. Praktiska, bra saker som han skulle ha användning för i livet. Saker som hur man hittar i skogen, gör upp eld, att man inte ska äta gul snö, kvantfysikens gåta, AIK:s anfallstaktik och att man inte ska följa med okända människor – speciellt inte om de springer omkring i röd pyjamas med kalsongerna på utsidan.

- Så du tycker att jag ska följa med dig, frågade pojken och plirade med ögonen.
- Snacka inte så mycket. Vi har bråttom, sa Spindelmannen och slet åt sig pojkens packning.
Pojken höll upp händerna i en avbrytande gest.
-Vänta. Time-out. Ge dig nu. Vad har vi så bråttom för, frågade pojken.
Spindelmannen upphörde med sitt plockande och stannade upp, tittade på pojken och sa i en lugnande ton:
- Vi har ett kall, en livsuppgift att utföra. Ondskans makter växer sig starkare för varje minut. Snart har universums mörka krafter nått jorden och vi måste hindra dess framfart.
- Hur?
- Vi måste finna nyckeln till Gudarnas bok. Den bok som ger människorna evig frid och visdom. Med denna kunskap kommer vi att stoppa all den ondska som invaderar galax efter galax.

Spindelmannens ansikte var nu vänt uppåt och gesterna hade nu ökat och han stod nu med armarna viftande mot den gryende, blå himlen. Andhämtningen hade blivit hetsigare och han svettades allt ymnigare.
Pojken betraktade sin nyblivna vän med ett lugn som han inte känt tidigare. Han noterade Spindelmannens desperata blick. Han förstod plötsligt hur det låg till.
- Du Spindelmannen, eller vad du nu heter. Hur mår du egentligen?
Spindelmannen upphörde med sitt gestikulerande och blev stående stilla. Det blev alldeles tyst. Enda ljuden som hördes var lövens prassel och fåglarnas kvitter. En minut flöt långsamt förbi utan att någon sa något. Spindelmannen sänkte blicken från den molnfria himlen. Nu var inte hans ögon vilda och irrande utan fasta och säkra, nästan vårdande, tyckte pojken. Spindelmannen naglade pojken med sin bestämda blick.
-Hur jag mår, svarade Spindelmannen med lugn stämma. Det har ingen frågat mig sedan jag var i din ålder.
Spindelmannen tog av sig huvan och luftade sin välfriserade, blonda kalufs. Tungt satte han sig ner på den sten som pojken hade haft som huvudkudde, gjorde en gest mot pojken att han skulle sätta sig.
-Jag heter ju inte Spindelmannen utan Tord. Tord Nordén. Och jag ville egentligen inte bli superhjälte. Jag ville bli konditor och göra bakelser som människor skulle njuta av.
-Bakelser med smörkräm?
-Jooo… och chokladfyllning…
- …med en mandelbotten och hallonkräm på toppen? Pojken klappade händerna av förtjusning.
-Det låter ju som en underbar bakelse. Vet du vad den ska heta?
Pojken skakade på huvudet.
-Himlakärlek, sa Tord och smakade på ordet precis som om han hade tagit en tugga av den nykomponerade delikatessen.
-Jaaaa, sa pojken med ett drömskt leende. Det var just rätt namn på bakelsen.
-Jag har en ide, sa Tord.
Av Jakob Raab