Kyrkomusikerns ångestlista

Listor av olika slag är ett fantastiskt medium för att ohämmat, ocensurerat och inkonsekvent uttrycka fördomar, irritationer och oförskämdheter som icke bör yttras vid exempelvis finare middagsbjudningar. Redan 2009 publicerade jag min sågarlista:
http://foddjuul-giftraab.blogspot.com/2009/01/sagarlistan.html

Nu är det dags för kyrkomusikerns ångestlista:
5. Allt som är före 10:00 på dygnet. Upp 6:15 för att få en skymt av barn och make samt leverera de förstnämnda till skolbussen. Detta trots att arbetsdagen sällan slutar före 20:00. Observera att ovanstående endast gäller på vardagar. I ottan på söndagen förväntas vi likt skiftarbetarna i LKAB:s gruvor vara pigga och raska samt med ett leende ta emot sömndruckna korister och få dem att sjunga på toppen av sin förmåga.

4. Luciatåget i barnens skola. Jag har ännu inte sett mina egna barn lussa på dagis eller i skolan, eftersom jag alltid är upptagen av Luciatåg med andras barn. Lösningen har på senare år blivit att äldste sonen sjunger i gosskören och alltså lussar tillsammans med mig.

3 Konsertnerver. Ledsen, alla yngre kollegor: Det blir inte bättre med åren. Det enda som blir bättre är att koristerna i ren själbevarelsedrift så småningom lär sig att inte tilltala sin körledare mindre än tre timmar före konsert.

2. Vareviga söndagsmorgon 8:30-9:25. Kyrkomusikern tittar skräckslaget på sin smartphone: När kommer samtalen och e-breven: Jag är sjuk (gärna kombinerat med hostande i telefonsvararen så att det tydligt framgår hur sjuk vederbörande är)/var på fest i går och missade sista tåget hem/ har försovit mig/ har glömt att berätta att vi har rest till mormor i Korpilombolo ...

1. Budgetrapport i december. Mitt i högsäsongen för oss som jobbar inom den koncern som uppfann julen: då vi drömmer om sex timmars sömn per natt, en ledig dag per tvåveckorsperiod och att barnen ska känna igen oss när vi ses i mellandagarna, är vi ålagda att leverera en budgetrapport som stämmer på kronan. Uppgiften är komplett omöjlig då vi under december tar in ca 50% av årets intäkter. Eftersom jag gärna vill ha jobbet kvar efter nyår, sliter jag mitt hår och försöker få siffrorna att gå ihop, samtidigt som jag genomför repetitioner och konserter med ungefär samma intervall som Uppsalapendeln.

Jag har ställt min egen diagnos.

Emotionell inkontinens=Det man tänker måste ut ur munnen med detsamma.

Det träffsäkra uttrycket fann jag i deckaren Frukta inte av Anne Holt. Jag har själv en släng av åkomman, för att inte säga ett kroniskt tillstånd.

Min emotionella inkontinens har kostat mig en hel del. Sedan barnsben har jag fått lära mig att alltid tala sanning och att stå för vad jag tycker. Att åtminstone då och då hålla sanningar och åsikter för mig själv är bara så svårt. Särskilt som jag faktiskt tycker om att höra andras tankar, ventiklera mina egna, få mothugg och tänka igenom en gång till vad jag egentligen tycker och anser.

Vad jag lär mina egna ungar? Att tala sanning förstås. Och att stå för vad de tycker. Vad skulle man annars lära dem? Fast jag hoppas att de blir bättre än jag på att hålla klaffen, vilket det mesta faktiskt tyder på. De arma barnen har tack och lov också en far att brås på.

Finns doktorn?

Frågan förefaller mig lika befogad som "Finns tomten?" Då menar jag sådana doktorer som botar sjuka människor. Jag har nämligen drabbats av misstanken att samtliga Uppsalas läkare sitter på universitetssjukhuset med näsorna i provrör och forskar, i hopp om att få Nobelpriset.

I dag gjorde jag ett andra försök att få ett läkarbesök. Jag ringde till exakt rätt ställe på exakt rätt klockslag efter insidertips från säker källa. Svaret blev detsamma som förra gången:
-Ring i morgon om det inte har blivit bättre.

Det påminner mig om när jag i somras skulle flyga från Buenos Aires till Trelew i Patagonien efter ett vulkanutbrott i Chile två månader tidigare. Varje dag fick vi beskedet:
-Flygplatsen öppnar i morgon.
Efter ha åkt 20 timmar i buss fick vi veta att flygbolaget hade gett samma besked varje dag i två månaders tid. Jag vet faktiskt inte om inrikesflygen ännu har börjat gå.

Förlåt alla läkare, det är klart att det inte er ert fel. Det är regeringens. Eller kanske Juholts. Han verkar skum.

Sjukvården var i varje fall bättre förr.

Jag ringde min husläkare, eller rättare sagt till tidsbokningen. Doktorn vill inte träffa mig. Han kanske är rädd för att bli smittad, vad vet jag?
Eftersom jag verkligen inte kan prata sedan i söndags kväll, tyckte jag att det kunde räcka med lite väsande i telefonluren för att sköterskan skulle förstå min belägenhet. Hon börjar då läsa upp följande:
-Viska inte. Tala. (Jag kan varken göra det ena eller andra)
-Ropa inte. (Finns inte på kartan.)
-Vistas inte i rökiga miljöer. (Hur skulle jag orka ta mig till en sådan?)
-Drick varma och kalla drycker. (Gärna, om jag orkar gå nerför trappan till köket.)

Jag tyckte inte det var värt ansträngningen att försöka få ur mig att jag uppfattade denna lärdom under sju års eftergymnasiala musikstudier, varav fem på Kungliga musikaliska akademien. Däremot lyckades jag fråga om jag skulle få någon medicin ifall jag ändå kunde få träffa en läkare.
-Ja, du kan ju få starkare hostmediciner och sedan är det ju inte ovanligt att det utvecklas bakteriella infektioner ur det virus som du uppenbarligen har. (Jag tolkar det sista som att den  bannlysta antibiotikan kanske ändå skulle kunna hjälpa mig.)

-Kan jag få en läkartid?
Då redogjorde sköterskan för ett antal symptom som jag måste ha för att få komma till doktorn. Vid det här laget hostade jag oavbrutet av ansträngningen av att försöka prata, men lyckades få ur mig att jag redan har samtliga symptom som hon räknat upp. Människan svarade:
-Ring i morgon om det inte är bättre.

Att det på den sjunde sjukdomsdagen ännu inte är bättre hade jag redan förklarat och nu fick jag inte fram ett enda ljud till. Istället för "Tack så mycket för hjälpen. Hej då" blev det bara en flåsning.

Jag misstänker att Uppsala läns landsting har en dold agenda: Man måste helt enkelt ringa två gånger för att få komma på läkarbesök.

Det är inte så stor idé att tycka något, men man kan konstatera att det var bättre förr.

Änglavakt

i kväll fick jag erfara att det finns omvända nära-döden-upplevelser. Jag var en hårsmån från att köra på en människa i en hastighet av 70 km/h. Det var mörkt, helljuset var avstängt eftersom jag hade en bil framför mig. Östunavägen är både högt trafikerad och ganska smal så man håller långt ut mot vägrenen. På bara några meters avstånd får jag plötsligt syn på en människa: svartklädd, utan reflex och gående på höger sida, fast ganska långt in på vägen. Jag gjorde en gir och människan klarade livhanken, utan marginal.

Jag gick igenom en hel del kval efteråt, när jag insåg hur nära det var att gångaren fått sätta livet till och jag för resten av livet  fått bära bördan att ha kört ihjäl en människa. För att inte tala om de tre barn som satt i min bil. Just nu är jag mest arg på den person som utsatt sig själv och oss för en sådan risk. Vad hjälper det att man har noll promille i blodet och håller hastigheten när andra beter sig så i trafiken?

Jamma

Ordet vabba (vårda sjukt barn) är sedan en tid ett verb. Det finns ännu inte i SAOL, men det är nog en tidsfråga. Kompisen Elina har även infört verbet jabba, dvs åka som en skottspole mellan hemmet och jobbet för att laga mat till sjuka barn samtidigt som man försöker hålla ställningarna på jobbet. Jobba och vabba, alltså. En verklighet när man verkligen inte kan stanna hemma från arbetet, oavsett vad andra påstår.

Jag har sällan möjlighet att vamma (vårda sjuk mig). Men i dag och i går jammar jag, alltså jobbar och vårdar sjuk mig. Ironin i dubbelbetydelsen av ordet jamma är uppenbar.

Så i kväll ska jag genomföra en repetition i total avsaknad av röst. Det har hänt förut. Och det behöver inte betyda att repetitionen blir sämre. Mera sång och mindre snack är aldrig fel.

Fast sängen vore inte heller fel. Dessvärre inget alternativ.

Förtidspension?

I skrivande stund pågår ett program på svt1 där Lill Babs, Siw Malmqvist och Ann-Louise Hansson/Elisabet Andreassen (jag vet inte vem av dem) medverkar. Det hela är i mitt tycke oerhört patetiskt.

Jag inser att ålderskillnaden mellan mig och dem är marginell.