Manliga förebilder

Jag gjorde en kommentar (nåja, tre) på ett inlägg som Hans Lundgren gjort på sin blogg Kulturknutar. Det är en riktig blogg som handlar om mat, musik och annan kultur- och alltså till skillnad från den här inte innehåller sentimentala inlägg om barnen och annat som bara de närmast anhöriga orkar läsa. Dessutom är den snyggt designad. Efteråt började hjärnan spinna, och här kommer utförligare funderingar kring ämnet pengar, våld och manlig makt. För att förstå måste man nog läsa Hans ursprungliga inlägg, som i sin tur föranletts av en artikel i Östgötakorrespondenten av Johan Sievers.

Inom somliga idrotter- i det aktuella fallet ishockey, legitimeras mäns dåliga och våldsamma beteende med ursäkter om stridens hetta osv. När dessa män upphöjs till förebilder så har det alltså blivit manligt att inte kunna hantera sin aggressivitet. Problematiskt, absolut. Fast nog så vanligt bland kvinnliga idrottare. Vem minns inte Therese Alshammars och Anja Pärsons sura miner på prispallarna efter silver- respektive bronsmedaljer?

Män som sjunger startar inga krig, sägs det. Jag är den första att intyga att kultur är förbrödrande. Historiskt så är det ju ofta just kulturen det enda som överlevt krig. Men jag har alltid stört mig på att sport och musik måste ställas mot varandra. Varför ska föräldrar välja det ena eller andra åt sina barn? Jag vet att idrott och musik stimulerar varandra. Dessutom innehåller de många likheter. Rytmen i sport t ex. Jag tog några tennislektioner och blev full i skratt av hur läraren delade in servens olika moment i 1-2-3 å 4. Jag hade kunnat skriva ner serven på noter. En 4/4-takt med två fjärdedelar, två åttondelardelar och en fjärdedel.

Jag har sett mycket förbrödring inom idrotten. Därför kommer jag att fortsätta att hålla kontakt med de idrottsledare vars verksamheter ibland kolliderar med min körverksamhet och försöka hitta lösningar så att ungdomarna ska slippa att välja bort en aktivitet. På samma sätt som jag försöker kommunicera med instrumentlärarna när vi lagt konsert eller viktiga repetitioner på samma dag.

* * * * *

Slutligen lite av min normala tramsande: Nu är det den tiden på året då man gärna åker till Hemavan och slår läger i en snögrotta vid Lillprinsen. Därifrån tar man liften upp till Kungstoppen och sedan är det bara att välja en brant och skön pist eller något av de off piståk som anses tillhöra Sveriges bästa. Inte minst det ner till Kobåset som jag beskrev häromdagen. Vid lunchtid återvänder man till grottan, gör eld och grillar korv. Strax har dagen gått utan att man varit inomhus.
Är Lillprinsen världens bästa barnbacke? I vart fall är det enda jag känner till som ligger invid trädgränsen. För att vara korrekt så är det liften som heter Lillprinsen, backen heter Carl-Philip.